Då, nu och framöver.
Liten resumé av min orienteringslöpningskarriär hittills.
Tankar från då, nu och framöver:
Redan som liten knodd föll jag in på orienteringsbanan och jag sprang min första tävling -96 och mitt första O-ringen 1997. Slutade som 19:e tjej och fick en lampa i pris som nu pryder en fönsterhylla i brorsans lägenhet. Dock minns jag inte så mycket av mina egna löp från mina första orienteringsår, utan det jag minns från O-ringen i Umeå -97 är min kamp mot myggen i björkskogskanten där jag kämpade i timmar med att knåpa ihop segerkransar till både Johan och mamma som vann. Och då mamsen är en säker O-ringenvinnare så har jag fått knyta ett antal kransar genom åren. Jag själv har också fått krans i O-ringensammanhang, men dock endast som etappsegrare 2 gånger (-98 och -03) och som 3:a -98. Hade guldläge i Uddevalla -03, men lyckades göra årets alla bommar på ett och samma lopp och tappade både seger och pallplats. Ser alltså fortfarande fram emot min första totalseger... Men det får vi se när den kommer...
Det har med andra ord varit mycket orientering för mig. Handbollskarriären blev kort (2 träningar i guldklubben IK Sävehof i årskurs 4. "Alla tjejer i klassen förutom jag spelade handboll. Jag gjorde ett försök, men nej det var inget skoj alls..." Nej, det var med fötterna och huvudet jag ville kämpa med. Detta stämmer ju alltså inte bara in på orientering utan även på fotboll som var lite av en dröm som liten, men min blyghet i kombination med att det inte fanns något lag i min ålder i kommunen gjorde att jag fick nöja mig med att stå imål när brorsan övade skott samt skjuta själv när han tröttnat och ville vara målvakt själv. Mycket fotbollsspelande på rasterna i mellanstadiet gjorde också att jag inte är helt talanglös och blev, av min fotbollspelande klasskompis på GIH, jämförd med Frank Ribery, då jag visst har stor talang på kantpositionen! Men njä, vad är fotboll mot orientering? Jag är oerhört nöjd över mitt val av idrott.
När jag var 15 kan man väl säga att satsningen tog lite fart. Jag började träna lite mer regelbundet och segrarna började radas upp igen likt det gjorde när jag var D10:a. Jag genomförde 4 av 5 etapper fantastiskt bra på O-ringen. Jag minns att jag totalt sett på etapp 1, 3 och 4 var 43sek efter resp. segrare, men att jag, när jag vann 2:a etappen var över en minut före 2:an. Det var väl då jag började inse att jag verkligen är en av de bästa samt att jag har riktigt hög kapacitet. Tyvärr hade jag inte nerver ordentligt under 5:e etappen och den riktigt stora segern fick vänta... På USM placerade jag mig som 5:a och helgen efter sprang jag Kort-SM i D18 och kom 10:a. Helgen efter kom ett av mina bästa lopp genom alla tider, på Skol-SM på hemmaplan i Partille. Jag vann med nästan 4minuter och gjorde i princip ett prickfritt lopp. Härlig känsla! Året efter kom jag 2:a på USM och hade precis börjat på OLgy i Eksjö.
Juniortiden kantades av sjukdomar och framförallt en slemsäck i hälen som gjorde att jag fick gå en hel 10-milanatt i bara tofflor. Trots två par raggsockor så var det kallt. En operation gjorde sitt och jag fick bukt med de värsta besvären. Fick dock fortsätta att använda mig av min egen superlösning: den uppklippta skon. Rekommenderas starkt till er som har slemsäcksproblem! 2007 började jag komma igång igen och presterade bra på SM där jag fick med mig två bronsmedaljer på lång- och medeldistans. Dessa resultat räckte till att ta en plats av de sju i vinterns juniorlandslagsgrupp. Året därpå hade jag bara ett mål: Junior-VM på hemmaplan. Dock råkade jag ut för alldeles för många förkylningar under våren och när testtävlingarna kom var jag tvungen att prestera otroligt bra för att ta en plats. Denna gången hade jag neverna bättre i behåll och lyckades göra tillräckligt för att få en plats i JVM-laget.
Junior-VM 2008 kom att bli mitt första internationella mästerskap och efter en 9:e och en 10:e-plats på medel resp. lång så fick jag förtroendet att springa 2:asträckan i Sveriges förstalag tillsammans med kanontjejerna Jenny och Beata och det slutade med att min dröm gick i uppfyllelse: JVM-guld. Jag var så otroligt nervös när Jenny sprang och när vi fick förvarningar om att hon ryckt ifrån Maja Alm och snart skulle komma springande på upploppet först så brast det och jag grät riktiga glädjetårar för första gången i mitt liv. En fantastisk känsla! Att sedan stå överst på prispallen med guldmedaljen om halsen och sjunga Du gamla du fria var helt underbart och det kändes så himla bra. Tiden mot JVM var som en riktig bergochdalbana mentalt och att sedan få stå där på toppen, efter allt slit, var mina drömmars bästa betalning som alltså gick i uppfyllelse. Om det gav mersmak? Skoja inte...
Efter JVM var jag så lycklig, men samtidigt var jag rätt sliten på hösten när jag sprungit min sista tävling som junior. Hela juniortiden var en otroligt krävande tid och jag frågade mig själv om jag hade haft kul hela tiden? Nej, det hade jag inte. Därför bestämde jag mig för att inte ha några mål och inte ge någon press på mig själv under vintern mot mitt första seniorår utan bara träna det jag tycker om. Och man kan väl säga att jag tyckte om rätt mycket... Jag tränade jättebra och tog ett jättesteg fysiskt och upptäckte framåt vårkanten att jag faktiskt var i riktigt bra slag jämfört med de bättre seniorerna. Hade lite problem under senvåren, men valde att sätta upp ett mål att försöka kvalificera mig till Euromeeting. (Jag ville så gärna åka till Schweiz!) Jag genomförde ett bra O-ringen och blev 10:a totalt vilket gav mig en biljett till Alplandet. Åkte dit och hade otroligt roligt med gänget som var där och lyckades också prestera ganska bra. När SM kom hade jag som mål att orientera bra och om det blev topp10-placeringar så skulle jag vara nöjd. Det slutade med 5:a på sprinten, 4:a på medeln och stafetten och en silvermedalj på långdistansen. Eh... va? Vad hände där? På köpet fick jag en biljett till att springa Världcupfinalen i Zürich (Schweiz igen!) och göra A-landslagsdebut. På sprinten sprang jag jättebra bland hela världseliten och kom 12:a. Spurten vann jag och jag är helt säker på att jag flög fram på upploppet. Kan inte ha varit många hundradelar som skosulorna nuddade marken där inte... Ett minne för livet! Jag passade även på att ta min första seger i veteransammanhang med seger i 43-kavlen! Inte illa pinkat för att vara 21 år va?
I höstas flyttade jag också till Stockholm för att börja plugga till idrottslärare på GIH och vardagen förändrades. Drog på mig en del förkylningar i början på året samt en muskelbristning i baksida lår då jag höll på att försöka lära mig stå på händer för skolans räkning... Under våren har jag också enbart haft praktiska lektioner i skolan vilket tagit mycket på den fysiska kraften och jag har inte orkat genomföra fartpass som planerat. Därav sämre fysisk form under våren och har på grund av det också orienterat sämre. Mycket tankar farande hit och dit i huvudet och inte i mental balans. Fick trots detta förtroende att springa Nordic Orienteering Tour, ett riktigt roligt arrangemang men lyckades inte göra mig själv rättvis. Alldeles för mycket misstag, även om det iallafall gick från dåligt till okej och inte tvärtom. Bestämde mig för att inte springa VM-testerna eftersom jag kände att jag inte längre njöt av att orientera utan hade fallit in i lite samma mönster som när jag var junior. Det var för mycket som "skulle göras", men inget som jag kanske egentligen orkade eller ville. Tog därför mitt pick och pack och kom hem till bas mor och far och bestämde mig för att vila, träna och ha kul under en månads tid fram till O-ringen och jag kände direkt att det var ett utmärkt val.
Den senaste månaden har jag alltså tränat mycket och bra, men med förstånd och efter seger i Hallands 3-dagars känner jag mig fylld med självförtroende och även självkänslan är bra mycket högre än vad den var i våras. Det jag gör nu är för mig själv och för att jag vill. Jag vill inte springa tävlingar eller försöka kvalificera mig för tävlingar som jag inte känner mig förberedd för. Det skapar bara onödig press på mig själv, av mig själv och andra. Jag orienterar och tränar för att jag gillar utmaningen. Jag har ett mål, en dröm om att stå med guldmedaljen om halsen igen, och jag vet att drömmen är realistisk. Jag vet också att det är ett tufft mål, men jag tror mig veta vad som krävs. Det krävs en kontinuitet i träning och en stabilitet i orienteringstekniken. Det håller inte att ha en jättehög högstanivå om lägstanivån sänker mig långt. Jag vill bli en stabil världslöpare med högsta topp och det är ingen enkel match, men om det vore det hade det inte varit lika spännande. Jag ska därför tillåta mig själv att ta mig tid och att vara smart i mina beslut. Jag ska påminna mig själv att det jag gör är för mig själv.
Förra året var jag en liten förstaårsenior som slog till med SM-silver. Iår har jag det och ett par landslagsuppdrag i bagaget och ögonen på mig. En väldigt bra erfarenhet absolut, men en ny erfarenhet och inget jag kan förvänta mig att jag ska hantera på bästa sätt från början, utan jag gör mitt bästa. Höstens SM är mitt mål och det skulle vara fantastiskt kul att få springa världscupsavslutningen igen. Innan dess ska jag till Tjeckien och springa Euromeeting. Ett nytt land och ännu en ny erfarenhet. Ska bli väldigt kul!
Men före det och snart: O-ringen. En tävling som alltid är otroligt rolig att springa och jag ser fram emot det även iår. Inte bara tävlingarna utan också allt runtomkring. Det är ett par dagar kvar och innan jag åker dit på lördag ska jag genomföra två intervallpass och lite lugn träning samt lägga upp min mentala plan. Så jag är inte redo än... Men snart! Och det ser jag fram emot!!
Vi ses,
Lina
Tankar från då, nu och framöver:
Redan som liten knodd föll jag in på orienteringsbanan och jag sprang min första tävling -96 och mitt första O-ringen 1997. Slutade som 19:e tjej och fick en lampa i pris som nu pryder en fönsterhylla i brorsans lägenhet. Dock minns jag inte så mycket av mina egna löp från mina första orienteringsår, utan det jag minns från O-ringen i Umeå -97 är min kamp mot myggen i björkskogskanten där jag kämpade i timmar med att knåpa ihop segerkransar till både Johan och mamma som vann. Och då mamsen är en säker O-ringenvinnare så har jag fått knyta ett antal kransar genom åren. Jag själv har också fått krans i O-ringensammanhang, men dock endast som etappsegrare 2 gånger (-98 och -03) och som 3:a -98. Hade guldläge i Uddevalla -03, men lyckades göra årets alla bommar på ett och samma lopp och tappade både seger och pallplats. Ser alltså fortfarande fram emot min första totalseger... Men det får vi se när den kommer...
Det har med andra ord varit mycket orientering för mig. Handbollskarriären blev kort (2 träningar i guldklubben IK Sävehof i årskurs 4. "Alla tjejer i klassen förutom jag spelade handboll. Jag gjorde ett försök, men nej det var inget skoj alls..." Nej, det var med fötterna och huvudet jag ville kämpa med. Detta stämmer ju alltså inte bara in på orientering utan även på fotboll som var lite av en dröm som liten, men min blyghet i kombination med att det inte fanns något lag i min ålder i kommunen gjorde att jag fick nöja mig med att stå imål när brorsan övade skott samt skjuta själv när han tröttnat och ville vara målvakt själv. Mycket fotbollsspelande på rasterna i mellanstadiet gjorde också att jag inte är helt talanglös och blev, av min fotbollspelande klasskompis på GIH, jämförd med Frank Ribery, då jag visst har stor talang på kantpositionen! Men njä, vad är fotboll mot orientering? Jag är oerhört nöjd över mitt val av idrott.
När jag var 15 kan man väl säga att satsningen tog lite fart. Jag började träna lite mer regelbundet och segrarna började radas upp igen likt det gjorde när jag var D10:a. Jag genomförde 4 av 5 etapper fantastiskt bra på O-ringen. Jag minns att jag totalt sett på etapp 1, 3 och 4 var 43sek efter resp. segrare, men att jag, när jag vann 2:a etappen var över en minut före 2:an. Det var väl då jag började inse att jag verkligen är en av de bästa samt att jag har riktigt hög kapacitet. Tyvärr hade jag inte nerver ordentligt under 5:e etappen och den riktigt stora segern fick vänta... På USM placerade jag mig som 5:a och helgen efter sprang jag Kort-SM i D18 och kom 10:a. Helgen efter kom ett av mina bästa lopp genom alla tider, på Skol-SM på hemmaplan i Partille. Jag vann med nästan 4minuter och gjorde i princip ett prickfritt lopp. Härlig känsla! Året efter kom jag 2:a på USM och hade precis börjat på OLgy i Eksjö.
Juniortiden kantades av sjukdomar och framförallt en slemsäck i hälen som gjorde att jag fick gå en hel 10-milanatt i bara tofflor. Trots två par raggsockor så var det kallt. En operation gjorde sitt och jag fick bukt med de värsta besvären. Fick dock fortsätta att använda mig av min egen superlösning: den uppklippta skon. Rekommenderas starkt till er som har slemsäcksproblem! 2007 började jag komma igång igen och presterade bra på SM där jag fick med mig två bronsmedaljer på lång- och medeldistans. Dessa resultat räckte till att ta en plats av de sju i vinterns juniorlandslagsgrupp. Året därpå hade jag bara ett mål: Junior-VM på hemmaplan. Dock råkade jag ut för alldeles för många förkylningar under våren och när testtävlingarna kom var jag tvungen att prestera otroligt bra för att ta en plats. Denna gången hade jag neverna bättre i behåll och lyckades göra tillräckligt för att få en plats i JVM-laget.
Junior-VM 2008 kom att bli mitt första internationella mästerskap och efter en 9:e och en 10:e-plats på medel resp. lång så fick jag förtroendet att springa 2:asträckan i Sveriges förstalag tillsammans med kanontjejerna Jenny och Beata och det slutade med att min dröm gick i uppfyllelse: JVM-guld. Jag var så otroligt nervös när Jenny sprang och när vi fick förvarningar om att hon ryckt ifrån Maja Alm och snart skulle komma springande på upploppet först så brast det och jag grät riktiga glädjetårar för första gången i mitt liv. En fantastisk känsla! Att sedan stå överst på prispallen med guldmedaljen om halsen och sjunga Du gamla du fria var helt underbart och det kändes så himla bra. Tiden mot JVM var som en riktig bergochdalbana mentalt och att sedan få stå där på toppen, efter allt slit, var mina drömmars bästa betalning som alltså gick i uppfyllelse. Om det gav mersmak? Skoja inte...
Efter JVM var jag så lycklig, men samtidigt var jag rätt sliten på hösten när jag sprungit min sista tävling som junior. Hela juniortiden var en otroligt krävande tid och jag frågade mig själv om jag hade haft kul hela tiden? Nej, det hade jag inte. Därför bestämde jag mig för att inte ha några mål och inte ge någon press på mig själv under vintern mot mitt första seniorår utan bara träna det jag tycker om. Och man kan väl säga att jag tyckte om rätt mycket... Jag tränade jättebra och tog ett jättesteg fysiskt och upptäckte framåt vårkanten att jag faktiskt var i riktigt bra slag jämfört med de bättre seniorerna. Hade lite problem under senvåren, men valde att sätta upp ett mål att försöka kvalificera mig till Euromeeting. (Jag ville så gärna åka till Schweiz!) Jag genomförde ett bra O-ringen och blev 10:a totalt vilket gav mig en biljett till Alplandet. Åkte dit och hade otroligt roligt med gänget som var där och lyckades också prestera ganska bra. När SM kom hade jag som mål att orientera bra och om det blev topp10-placeringar så skulle jag vara nöjd. Det slutade med 5:a på sprinten, 4:a på medeln och stafetten och en silvermedalj på långdistansen. Eh... va? Vad hände där? På köpet fick jag en biljett till att springa Världcupfinalen i Zürich (Schweiz igen!) och göra A-landslagsdebut. På sprinten sprang jag jättebra bland hela världseliten och kom 12:a. Spurten vann jag och jag är helt säker på att jag flög fram på upploppet. Kan inte ha varit många hundradelar som skosulorna nuddade marken där inte... Ett minne för livet! Jag passade även på att ta min första seger i veteransammanhang med seger i 43-kavlen! Inte illa pinkat för att vara 21 år va?
I höstas flyttade jag också till Stockholm för att börja plugga till idrottslärare på GIH och vardagen förändrades. Drog på mig en del förkylningar i början på året samt en muskelbristning i baksida lår då jag höll på att försöka lära mig stå på händer för skolans räkning... Under våren har jag också enbart haft praktiska lektioner i skolan vilket tagit mycket på den fysiska kraften och jag har inte orkat genomföra fartpass som planerat. Därav sämre fysisk form under våren och har på grund av det också orienterat sämre. Mycket tankar farande hit och dit i huvudet och inte i mental balans. Fick trots detta förtroende att springa Nordic Orienteering Tour, ett riktigt roligt arrangemang men lyckades inte göra mig själv rättvis. Alldeles för mycket misstag, även om det iallafall gick från dåligt till okej och inte tvärtom. Bestämde mig för att inte springa VM-testerna eftersom jag kände att jag inte längre njöt av att orientera utan hade fallit in i lite samma mönster som när jag var junior. Det var för mycket som "skulle göras", men inget som jag kanske egentligen orkade eller ville. Tog därför mitt pick och pack och kom hem till bas mor och far och bestämde mig för att vila, träna och ha kul under en månads tid fram till O-ringen och jag kände direkt att det var ett utmärkt val.
Den senaste månaden har jag alltså tränat mycket och bra, men med förstånd och efter seger i Hallands 3-dagars känner jag mig fylld med självförtroende och även självkänslan är bra mycket högre än vad den var i våras. Det jag gör nu är för mig själv och för att jag vill. Jag vill inte springa tävlingar eller försöka kvalificera mig för tävlingar som jag inte känner mig förberedd för. Det skapar bara onödig press på mig själv, av mig själv och andra. Jag orienterar och tränar för att jag gillar utmaningen. Jag har ett mål, en dröm om att stå med guldmedaljen om halsen igen, och jag vet att drömmen är realistisk. Jag vet också att det är ett tufft mål, men jag tror mig veta vad som krävs. Det krävs en kontinuitet i träning och en stabilitet i orienteringstekniken. Det håller inte att ha en jättehög högstanivå om lägstanivån sänker mig långt. Jag vill bli en stabil världslöpare med högsta topp och det är ingen enkel match, men om det vore det hade det inte varit lika spännande. Jag ska därför tillåta mig själv att ta mig tid och att vara smart i mina beslut. Jag ska påminna mig själv att det jag gör är för mig själv.
Förra året var jag en liten förstaårsenior som slog till med SM-silver. Iår har jag det och ett par landslagsuppdrag i bagaget och ögonen på mig. En väldigt bra erfarenhet absolut, men en ny erfarenhet och inget jag kan förvänta mig att jag ska hantera på bästa sätt från början, utan jag gör mitt bästa. Höstens SM är mitt mål och det skulle vara fantastiskt kul att få springa världscupsavslutningen igen. Innan dess ska jag till Tjeckien och springa Euromeeting. Ett nytt land och ännu en ny erfarenhet. Ska bli väldigt kul!
Men före det och snart: O-ringen. En tävling som alltid är otroligt rolig att springa och jag ser fram emot det även iår. Inte bara tävlingarna utan också allt runtomkring. Det är ett par dagar kvar och innan jag åker dit på lördag ska jag genomföra två intervallpass och lite lugn träning samt lägga upp min mentala plan. Så jag är inte redo än... Men snart! Och det ser jag fram emot!!
Vi ses,
Lina
Kommentarer
Postat av: Sofia
Grattis till uttagningen oh grattis till att du är så smart. Jag är övertygad om att du väljer helt rätt väg mot dina mål!
Postat av: Sara
Kul med en resumé (perfekt läsning så här när man mest försöker fördriva tiden till äntligen semester - och O-ringen!). Inspirerande att läsa, och kul med lite tankar bakom och sammanhang. Är så lätt att bara minnas typ en tävling/ett träningspass bakåt.
Trackback
