Lina Strand

Då var årets O-ringen till ända och det är med blandad förtjusning jag konstaterar att det är så.

Inför O-ringen hade jag en otroligt bra känsla både i kropp och knopp och självförtroendet (efter bl a Hallands) var på topp. Men när väl första etappen kom hade min sinnestämning ändrats och jag hade väldigt svårt att fokusera på och under loppen. Första etappen började helt okej, men hade inget riktigt flyt och lyckades bomma 3-4 minuter på två kontroller på slutet. Litade inte på mig själv i kontrolltagningen helt enkelt. Dagen efter hade jag nog lite för mycket tankar på mitt utgångsläge, 2min före världens genom tiderna bästa orienterare. Men planen var solklar, det blir full fart och mitt eget lopp och sen får vi se vad som händer. Dock blev det lite väl mycket full fart då jag bommade nästan varenda kontroll mellan 3:an och 10:an. Otroligt besviken vid målgång då det egentligen var en bana som passade mig som handen i handsken, och jag som själv pratat om hur jag vill höja min lägstanivå, men nu sänkte jag den ganska enormt... Men det var samma sak här. Ingen koncentration alls på rätt saker och ingen riktig glädje eller spänd förväntan inför loppet. Etapp 3 var sprint och det laddades för en publikfest, men då sprint kräver att hjärnan går på högsta aktivitet och jag agerade ungefär som tidigare under veckan, ja då blev det inte så bra alls. Att jag kom till sista kontrollen och får för mig att jag glömt att stämpla näst sista och springer tillbaka och har 51 sek där alla andra har 9-10, det säger det mesta om det loppet. Fyfan, varför gör jag det här?

Ja, Lina. Varför gör du det där? Det fick mig att fundera.

Jag gör ju det här för att det är KUL. För att jag älskar utmaningen och att pressa kropp och knopp till det yttersta. That's why i'm doing this.

När jag efter en vilodag med lite skön jogging, solvärme, bad, middag och tårta så var det en liten annan Lina som stod på startlinjen i torsdags (E4). Jag var laddad på ett helt annat sätt och fick fram ett litet leende just före start. Sprang bitvis riktigt bra, men litade inte på mig själv alls vid 7:an och la bort mycket tid. Vid näst sista släppte jag fokuseringen för tidigt och planerade inte sträckan och rusade iväg och la bort ytterligare tid. Slutade dock ändå som 8:a, vilket ju var klart bättre än den 19:eplats jag mäktade med på andra etappen. Plockade även till 13:e plats totalt och det fanns ändå viss förhoppning på 10:eplatsen. Väl på sista etappen så hade jag hittat mer rätt. Fokuseringen låg bara på mig och mitt innan start och jag hade helt klart för mig att jag ska göra mitt eget race trots löpare som gick ut tätt bakom.

Vi kom ihop några stycken till en början, men jag tog mina egna initiativ och det visade sig riktigt bra då jag till 4:an var uppe på 11:eplats. Vid 7:an hade min karta blivit lite stött och jag la bort 35sekunder och släppte en löpare förbi mig. Sprang sedan väldigt offensivt på den lite längre sträckan till 8:an, men när jag kom fram till min sista säkra så ser jag inte tornet som ska vara vid höjden och börjar fundera på om jag kan ha dragit snett iallafall. Vilken höjd ÄR det? Det kan ju inte vara någon annan? Efter en stunds (35-40sek) så fick jag se tornet, nerrivet, i verkligheten och insåg att jag var ju rätt. Därefter blev det lite stressad löpning till 9 och 10 innan jag fick in bättre flyt igen. Såg ingen annan löpare runtomkring mig, men hade en känsla av att de som jag passerat tidigare nog ändå inte passerat mig igen trots misstag. Kämpade på hela vägen, och vid förvarningen hörde jag att 9:eplatsen gått imål och när jag sprang och stämplade sista så hörde jag att även 10:eplatsen var tagen. Sprang alltså imål som 11:a, vilket såklart kändes lite tungt när topp 10 var så nära, men jag visste ändå att jag hade gjort ett fullt godkänt lopp och jag hade passerat två samt närmat mig de där framme ganska mycket. Fick sedan höra att Bagstevold sprungit i förbjudet område (enligt vad GPS:en visade på storbildsskärmen) och valde att undersöka saken närmare då det ju var ritat som heldragen linje på kartan. Det visade sig sedan att tävlingsledningen/juryn valde att diska henne och jag blev uppflyttad till 10:eplats. Såklart roligt att bli topp 10 även om jag sprang i mål som 11:a och det här med att GPS kan avgöra något sådant här när inte alla i klassen ens bär GPS är väl diskutabelt, men ett område markerat förbjudet är förbjudet, så är det ju bara. Sedan vet jag inte hur det såg ut i terrängen då jag själv inte passerade där, och jag är övertygad om att inga elitlöpare någonsin väljer att springa över förbjudet område medvetet för att vinna tid, men det finns ju regler av en anledning. Stolpe in för någon, ut för en annan, tyvärr, men det är väl så det är ibland...

Loppet sista etappen räckte till en 3:eplats, 2:39 efter Bodil Holmström som gjorde ett väldigt bra lopp och vann med drygt 2min. Extra roligt var att jag var bästa svenska! Ger positiva vibbar!

Ja, 10:a förra året och 10:a iår. Förra året hade jag gjort 5 mycket stabila lopp som jag var nöjd med rakt igenom. Iår har jag kanske gjort årets 3 sämsta lopp och ändå räcker det lika långt. Intressant. Känslan är den att fysiskt är jag vassare än vad jag var vid samma period förra året, men orienteringen är inte riktigt stabil. Det ska jag jobba med fram till SM. Nu vet jag iallafall att min högstanivå nog har höjt sig jämfört med förra året vilken känns riktigt kul! Ska som sagt bara jobba lite mer med stabiliteten...

En annan sak jag lärde mig var att det krävs kanske lite bättre tekniska förberedelser för att lyckas bra på en sån här tävling. Förra året tänkte jag inte på det eftersom jag redan var så trygg i Eksjöterrängen, men när jag kom till Örebro kom jag på att jag faktiskt inte sprungit i Närke alls mycket. Det skapade nog en liten otrygghet och i kombination med svårt att fokusera så var det svårt att prestera tekniskt bra lopp. Till nästa år blir det nog ett par dagar i terrängen före tävlingen...